Luxemburgerli, låg självkänsla & att inte vara tacksam

Hade en sån skitdag igår och var allmänt låg på livet. Tänkte att jag tar nya tag idag istället, försöker göra det, jag försöker det verkligen. Det är en blandning mellan Zurich och livet ifrån Stockholm som jag har svårt att få ihop. Det är så mycket jag tänker på, så jag gick förbi Luxemburgerli efter jobbet och köpte 16 macarons för 300 kr, kändes liksom rimligt… eh, nej, såklart inte. Men F älskar dom, och jag tänkte att det kunde vara mysigt till vårt kvällsthé. Han hämtade upp mig efteråt och vi gick ut & åt middag på Don Leone, magiskt pizza, vi orkar aldrig äta upp så vi får alltid med oss i boxar hem, hehe :) Perfekt middag ikväll!

Vi satt länge och pratade om livet, jag erkände hur jag kände och hur jag känt de senaste veckorna här. Jag berättade hur mycket jag saknar Stockholm och mitt liv jag hade. Och hur svårt det är att berätta det för honom, då han bokstavligt talat ger mig mer än jag någonsin kunnat önska ifrån en annan människa, mer än jag någonsin trott var möjligt. Det känns så otacksamt och ouppskattat att komma med det. Pratade länge med Hanna i telefonen när jag satt i en park igår, det var så himla skönt. Vi pratade också om hur viktigt det är för oss människor med prestationer, man liksom känner sig bättre när man uppnått vissa saker. Ex köpa lägenhet, ett bra jobb, en bra lön, unna oss de materiella ting vi vill, gå ut med vänner etc. Och jag har ju liksom tappat det, jag känner ju att jag har gett upp det, för en annan människa. För kärlek. Och egentligen finns väl inget vackrare än det. Men, det tär på mig. På ett sätt jag inte trodde det skulle göra.

Jag är orättvis mot F ibland, jag kan få honom att känna att han gör fel, fast han inte gör något alls. Allt pga min egen självkänsla. Den har blivit sämre sedan jag gav upp ”mitt”. Förstår ni? Känner mig bara allmänt ensam i dessa tankar och har ingen att dela det med. IMG_3392 IMG_3401 IMG_3407Nu har vi iaf ätit frukost och det kändes bra. Det känns bra att jag har F i detta. Han är världens stöd och talar ständigt om för mig att jag inte är ensam i detta, att vi är ett team och att det inte finns något vi inte kommer ta oss igenom i livet. Han ger mig sina ord men också handlingar. How could I ask for more? Finaste, älskade Fabio. Du är min klippa när det blåser, min bästa vän och mitt livs kärlek. Ti Amo, Amore! ♥

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>